Annika rakt upp och ner

Det finns saker jag vet att jag är bra på, sen finns det saker jag är mindre bra på och så finns det saker jag är totalt värdelös på. Dom saker jag är bra på är det inte många som klår mig på, det vet jag, det har jag bevis på.

Det finns nåt som alltid tär på hjärtat och sinnet, det är när man bara får höra negativa saker, och man vet i hjärtat att man får höra det enbart för att andra individer vill framhäva sig själva. Vad bottnar det i? Total brist på att glädjas över andra? Total och komplett avundsjuka? Har ni liksom tänkt på hur era ord/handlingar kan bryta ner en annan människa totalt.

Jag får ofta höra att jag är så otroligt stark, på alla sätt och vis, men nu ska jag tala om att jag är inte stark för fem öre... Jag har bara inte haft nåt annat val än att bita ihop och knaggla mig vidare. Jag har aldrig kunnat bryta ihop och bara fått bearbeta allt som hänt genom åren. Det är på nätterna jag får ta mig tid att gå igenom livet, försöka förstå och så vidare. Dom sömnlösa nätterna är otaliga..

Jag har som jag sagt förut aldrig begärt att nån ska tycka synd om mig, MEN jag kräver/begär förståelse för mitt handlande i vissa avseenden och situationer. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa vissa saker, dom har som gjort så fruktansvärt stora ärr i hjärtat, ni vet när man blir så ledsen så det gör ont i hjärtat på riktigt. Eller det kanske ni inte vet, men jag lovar, det gör ont på riktigt, det är inte bara en klyscha.

Det skulle vara intressant att veta varför vissa uppfattar mig som stark.. När sanningen är tvärtom.. Jag har fruktansvärt dålig självkänsla, avskyr det mesta med mig själv mm... Jag vet innerst inne att jag är en jävel på bakning och matlagning, jag vet innerst inne att jag är bra på mitt jobb, jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, jag vet innerst inne att jag är en bra medmänniska... Men ibland kanske man måste få höra nåt positivt inom alla dom områdena, nte bara negativt om ni förstår. Helst då man vet att det negativa enbart är för att såra mig och för att verka bättre själv. 

Jag vet att jag är en jävlig snäll och omtänksam människa egentligen,på flera sätt, men allt för mycket klankande, klagande, hittepågrejer, har fått mig att tvivla på det.. Jag måste ju tydligen vara ondskan definierad, typ hin håle själv..

Sen har jag gjort ett val om att specialisera mig inom demensvård, för att jag tycker det är så fruktansvärt intressant, kan bli så att det blir för mycket och att jag inte pallar med det, vem vet.. Men jag vill försöka, för jag vill verkligen gå denna utbildning.. Och jag kunde ju listat ut redan innan att det skulle has åsikter om att jag inte kommer klara det.. Vad fan, kan ni inte glädjas med mig OM jag kommer in på utbildningen? Är det avundsjukan igen? Alltså, hur tror ni jag tog era negativa åsikter om detta? Jo, jag började tvivla på att färdigställa min ansökan och bara skita i det. Men alla positiva fick ta överhand denna gång ❤ så under V 25 så får jag veta om jag får gå den 2-åriga distansutbildningen till specialiserad undersköterska inom demensvård ❤

Men oavsett vad ni har för åsikt om mig som människa så ger det er inte rätten att trycka ner mig så pass att jag börjat fundera över min existens...

Nu ska jag strax börja fixa lite med en beställning av en Snoddas 👍 

Hörs Hej