Annika rakt upp och ner -

Jo men visst

Helt ärligt gott folk, så var det cirka 9 månader sen jag var ens en millimeter av mitt gamla jag. Tänk att nåt man trodde skulle bli bra blev så katastrofalt fel, på alla möjliga sätt.

Jag är så ofantligt nära på att bryta ihop, då menar jag bryta ihop på riktigt. Ångesten är så stor mellan varven att jag har ont i hjärtat, känns som nån sticker in en kniv och vrider runt. Så fruktansvärt obehagligt är det. Och förra måndagen hade jag en urladdning bigtime ska ni veta.

Min arbetsglädje är helt puts väck, känner ingen glädje över att åka till jobbet längre. Den känslan har jag haft sen mitten på december. Det gör mig otroligt ledsen för egentligen har jag världens bästa jobb.

Önskar det vore nåt jag kunde göra för att det ska bli bättre, men tyvärr är det nog så att detta är nåt jag inte kan påverka. Så jag får leva på hoppet så att säga.

I övrigt så är det väl okej, el okej kanske det inte är, man är fungerande om än knappt fungerande. Men man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen 😂

Just nu har jag två saker att se fram emot.

1. Tonårstrollets examen från grundskolan.

2 Min första riktiga sommarsemester

Så jag ska väl försöka ta mig i kragen och få till några bakverk inför den stora dagen. När man är ensam om att fixa det oxå och inte mår bra så får man ta det lite nu och då, det brukar bli bra i slutändan ändå.

Just nu ska jag väl försöka hitta lite ork till att förbereda nån föda samt röja lite..kanske... Den som lever får se vad som händer och fötter..

Hoppas ni har en bra kristiflygaredag allihopern 👍