Annika rakt upp och ner

Allt som hänt sen 2 juli 2007 har nu börjat sätta sina spår. Det är i det närmaste outhärdligt att som mamma se sitt lilltrollet försöka bearbeta det som hänt. Hon gråter ofta och funderar över livet och det som hör till. Hon känner att hon inte betyder nånting för nån och det smärtar i mitt mammahjärta när hon säger det.

Hon känner sig "utanför", att ingen är intresserad av det hon håller på med som fotbollen och innebandyn, att ingen berättar nåt eller bryr sig om hur hon mår. Försöker förklara så gott det går men ibland hjälper inte det, man känner sig maktlös många gånger.

Jag har tur att ha fått ett litet troll som har lätt att visa sina känslor, bra som dåliga, hon har lätt att prata om sina känslor i alla fall med mig, men att förklara varför andra gör som dom gör är lite svårt. 

Denna underbara människa har som jag sagt förut fått gå igenom så oerhört mycket under sin livstid, till och med skolkurator blev mållös när jag berättade allt idag. Hon sa herregud, stackars lilla Sanna, ett under att hon orkar kliva upp om dagarna. 

Det finns inget värre än att se sitt barn gå igenom svåra saker som får dom att må dåligt och tappa tron på livet och mänskligheten.  Men jag kan inte göra annat än att lyssna och ge all kärlek jag har, vilket jag gör, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. 

Till mitt älskade lilltroll: Du är min glädje, min sol, mitt hjärta och mitt liv. Jag lovar dig att jag ALLTID ska finnas vid din sida på ett eller annat sätt. Jag lovar dig att ALLTID ta mig tid att lyssna på dig och jag lovar att ALDRIG förringa dina känslor eller ditt mående. Älskar dig till universums slut och tillbaka ❤