Tids nog...
...går väl oron och ängslan över, hoppas jag. Ibland är det outhärdligt.
Ibland behövs det inte mycket för att den där gnagande oron ska visa sig och som så otaligt många gånger förr sker det när jag ska sova. Så fort jag lägger skallen mot kudden börjar det. En klump i magen, bröstet och halsen, svettas och hyperventilerar, spelar ingen roll vad jag gör så finns det där.
Jag säger till mig själv: Annika, det är lugnt, inget kommer hända, men det är sällan det hjälper. Inatt var en sån natt, i det närmaste sömnlös, tänk om jag bara kunde släppa det. Men det är svårt, och svårt att förklara varför den ständiga oron inte vill lämna min hjärna.
Idag ska jag i alla fall ha lite kvalitetstid med mitt lilltrollet, vi ska handla lite är det tänkt, får se vad vi hittar på mer, det blåser ju så hemskt.
Kommentarer
Trackback
