Känslomänniska..
Det är jag det. Jag känner fullt ut, oavsett vilken känsla det är, annars är det inte lönt liksom.
Just idag är känslan att jag är förjävla tacksam över att min son lever men känslan jag fick i själ och hjärta när jag såg/hörde han där på vägen finns oxå.
Att folk säger till en att man är löjlig som är lika blödig fast det gått 9 år idag tycker jag är förnedrande. Det är förnedrande att ni förringar dom känslor jag har av det hela och det är förnedrande att ni spottar på mig på det sättet. Ingen av er vet hur det kändes när jag kom ut till vägen där han låg, INGEN !!!
Har även en känsla av att vara så jävla misslyckad, misslyckad som mamma, medmänniska, ja you name it. Och jag kan ju helt ärligt säga att det blir fan inte bättre av dom som spär på den känslan, men jag hoppas ni är nöjda med det, att ni lyckas varje gång, för att jag är en känslonänniska.
Den 2/7-07 är ett datum jag aldrig kommer glömma, kalla mig löjlig eller töntig om ni vill, men gör ni det så är det för att ni har inte en aning, inte en jävla aning, men hoppas som sagt att ni är stolta över er själva.
Jag är en känslomänniska..
Kommentarer
Trackback
