Annika rakt upp och ner

Jag kan ju helt ärligt säga att det är ett rent helvete att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa, och än jävligare att vara det till 2 st. Tror ingen som inte varit i samma sits kan ens föreställa sig hur det är.

Den oro och ångest man lever med dygnet runt i flera år pga att man inte vet om den andre ska göra nåt dumt med sig själv bland annat. Jag vet inte om jag är extra känslig pga att det är mina troll det gäller, men att nån ska behöva må så dåligt pga olika omständigheter gör mig mörkrädd. 

Nu har vi tillsammans kämpat oss ur det mesta, men kan säga att som mamma har det tagit mycket kraft och energi, man blir trött inifrån och ut, trött i själ och hjärta. Man griper efter ljusglimtar och halmstrån för att hitta nåt som gör att man orkar kämpa vidare' och finnas där.

Nåt jag inte kan förstå är hur folk inte fattar hur det är, varken för dom med den psykiska ohälsan el för den absolut närmsta kretsen. Det är inte bara att gå igenom en svår olycka, ett alkohol och drogmissbruk, ett självskadebeteende, depression och ätstörning. Det tar på som mamma då hjälp och stöd varit i det närmaste obefintligt. En sak jag lärt mig dom senaste 8 åren är att det finns fan i mig ingen så stark som en ensamstående förälder. Sen kan jag tycka att det är beklämmande att folk hellre trycker ner än hjälper upp om man säger så. 

Jag är i alla fall stolt över mig själv som pallat med och orkat kämpa för mina troll, hoppas dom känner lika. Jag är otroligt stolt över mina troll som kämpar på och tagit sig ur det mesta. NI ÄR MINA HJÄLTAR!!!

Ska bli otroligt intressant att se och höra andras erfarenheter i detta ämne, längtar tills det börjar.