Downperiod

Jag vet inte riktigt vad man ska säga just nu.. Ibland går det upp och ner i livet, som en berg och dalbana. Försöker göra mitt bästa men ibland känns det inte som att det räcker till..

Nu när det börjar gå ännu bättre för trollen och jag kan slappna av lite så är det som att jag blir lite blassé liksom. Trött inifrån och ut kan man säga. Och stiltje på vikdagarna är det oxå, nästan så man känner sig obehövd kan man säga. Blir väl bättre på den fronten men just nu känns det så. 

Har i alla fall bakat till födelsedagen på lördag, får se hur många el hur få som kommer och fikar. Önskar att min kompis Stefan bodde närmare så han och Åsa kunde komma. Saknar han så fruktansvärt mycket, skulle behövt lite BajenStefanenergi. 

Jag tänker varje kväll när jag lägger mig att imorgon då jävlar ska jag göra det och så ska jag göra så, men på morgonen känns allt bara drygt, jobbigt och trist. Får hoppas det vänder snart.

Sen kan jag tycka att det är trist att man inte är god nog åt vissa för att man inte har en fast tjänst, jag gör mitt bästa efter dom förutsättningar jag har just nu. Fast det är klart, man kan kanske inte begära så mycket av nån som inte kan el vill förstå. Har vägrat medicinera mig sen 2011 och har ingen större lust att börja nu, vill bli kvitt detta utan piller, och min önskan är att nära och kära, vänner och bekanta kan förstå och stötta mig istället för att man ska få höra att man är lat, otrevlig med mera. Jag kliver upp varje morgon oavsett, men sen beror det på om det händer så mycket under dagen. Som sagt, jag vill så mycket men men... 

Och nu säger vissa att det bara är att ta sig i kragen och att det finns dom som har det värre. Jo, jag vet att det finns det, kanske därför jag bitit ihop så länge som sedan 2007. Kanske skulle gått och fått hjälp redan då, men lätt att vara efterklok.

Ibland önskar jag bara att nån frågade om jag behöver hjälp med nåt, vad fasiken som helst kan det egentligen vara. Det tar emot att be om hjälp även när jag har en downperiod, vet inte vad det beror på men så är det. Man kanske är rädd att dom ska tycka man är svag på nåt vis. 

Jag kan tycka att kramar är den bästa medicinen som finns och då känns det jobbigt att man inte får det av dom som ska vara dom som betyder mest i ens liv. Jag är van men ändå, jag menar sånt stort jävla misslyckande kan man väl inte vara så man inte är värd en kram?? Eller?? Vacker är jag inte och halvfet är jag, men ändå...

Ja ja, kommer tid kommer råd sägs det ju så då får man hoppas på det.

Hörs hej

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0