Annika rakt upp och ner

Jag har alltid funderat på vad det är som gör att vissa nänniskor anses vara starkare än andra då det gäller motgångar här i livet.. Alla råkar vi nån gång ut för nåt som är så oerhört jobbigt och svårt att hantera, men det jag undrar över är varför vissa klarar av det utan större problem och vissa liksom vill avsluta sitt liv?? Jag förstår liksom inte vad det är som gör att man inte vill leva längre, vet inte om jag någonsin kommer förstår det heller..

 

Jag har haft min beskärda del av sorger och bedrövelser här i livet, och JA jag har klagat emellanåt när allt varit som jobbigast och tungt, och det anser jag att man får göra, men från det till att ta sitt liv är för mig obegripligt..

 

2 juli 2007 var en av dom värsta dagarna i mitt liv, när mitt älskade stortroll var med om en mopedolycka, det var som att någon stack en kniv i hjärtat på mig när jag såg han ligga där på marken och ropa efter mig, det var som om ett svart hål liksom bara öppnade sig under fötterna.. Och tiden efteråt har varit sååååååå otroligt lång och svår, att stötta stortrollet när han inte kan utöva det han älskar på den nivå han vill, att stå i ett innebandymål. nu vet vi ju att han kan och att han fortfarande är superduktig, men ångesten han bär på är svår för mig att hjälpa honom komma över. Det är ju lätt för mig att säga att ta dig i kragen för helvet och kom igen, men det kanske inte är så lätt.. Själv har jag ingen sån ångest, min ångest är att det ska hända mina älskade troll någonting, den är större än den varit någonsin, lilltrollet kan knappt gå ut och gå eller cykla för att jag ska känna lite panik över att hon är i trafiken..

 

Sen så hamnade ju mitt mellantroll i ett självskadebeteénde som var jobbigt för alla inblandade, förutom för henne själv då, det var också bland det värsta jag varit med om, att se sitt älskade troll må så oerhört dåligt att hon skadade sig själv, det är inget jag önskar min värsta fiende ens en gång.. Att känna panik så fort trollet går ut elelr stänger dörren för man vet inte om hon kommer levande hem eller ut från rummet, fy fan alltså, många vakna nätter och många tårar har det blivit, helst när man känner sig så hjälplös.. Men till slut så blev det bättre och jag hävdar fortfarande som jag gjort hela tiden att det var mellantrollets starka vilja att bli bättre och med stöd från mig och sina syskon(och även andra) som gjorde det.. Det var inte Barn och ungdomspsykiatrin som hjälpte till i alla fall, för dom ville bara medicinera..

 

Jag vet inte, många anser väl att jag är dum i huvudet som tycker det jag tycker men då får dom tycka det, jag tycker bara som jag alltid tyckt att en massa olika piller inte löser allt så fort man har det jobbigt eller nåt går emot en, och vissa anser att jag är känslokall och inte bryr mig särskilt mycket, men det är nog folk som inte vet så mycket om nåt här i världen.. Jag tycker bara att man kan inte fly från saker och ting, man måste liksom bita ihop och kämpa, eller som man brukar säga, bryt ihop och kom igen.. Det kan ta sin lilla tid men jag har en känsla av att man komemr ut starkare än någonsin när allt liksom fallit på plats..

 

Sen så är det ju så att alla reagerar olika på ett problem, kan vara samma problem men vissa tycker det är världens undergång och andra rycker bara på axlarna, det är nog svårt det där i och för sig, men samtidigt tycker jag det är otroligt fegt och egoistiskt att ta sitt liv, har alltid tyckt det och kommer alltid tycka det..

 

Det är otaliga gånger jag frågat mig själv vad jag gjort för fel och vad jag kunnat göra annorlunda, men jag har kommit fram till att jag hade inte kunnat göra nåt annorlunda för att förhindra det som skett, jag har gjort det bästa jag kan och framför allt så har jag älskat mina troll mer än mitt eget liv, det gör jag ju fortfarande och dom som känner mig vet att dom alltid kommer först oavsett vad som händer och fötter..

 

Jag gjorde denna lilla berättelse som en liten bearbetning av stortrollets olycka, den har hjälpt mig ganska mycket