Annika rakt upp och ner

Eller underbar och vacker vet jag inte, men tisdagmorgon är det ju i alla fall, det är ju ett som är säkert i alla fall.. Sitter och dricker lite kaffe och tittar på Nyhetsmorgon i väntan på att väcka trolltjejerna kl 9, blir bra det, får se om det blir som det är planerat idag.. man vet ju aldrig vad som händer och fötter liksom.. Det blir som det blir, as usual...

 

Lite grått och mulet är det idag också, får se om det skiner upp allt eftersom dagen går, man kan ju hoppas, fast jag tycker ju om när det är lite mulet och så för då går det ju andas, vilket det inte gör då det är så jävla kvavt så man kan storkna..

 

Kom och tänka på en sak i helgen, och det är att jag har det ju ganska så bra ändå, efter omständigheterna om man säg som så.. Nu kommer ju vissa undra hur jag kan tycka att jag har det bra, när det varit och är som det är med vissa saker, medan vissa förstår exakt vad jag menar.. Jag funkar ju som så att jag värderar inte status, pengar eller materiella ting så fasligt mycket, visst skulle det vara skoj att ha en liten billig, bensinsnål bil och lite andra småsaker, men för mig är det världsliga ting som jag klarar mig utan, för det som betyder nåt för mig det är mina trollungar, finns INGET som kan mäta sig med det.. Finns en önskan i mig att jag hade kunnat hjälpa dom med allt, typ pengar, köpa saker som dom flesta andra har, såna där status prylar liksom som gör att dom är med i gänget liskom, men så tänker jag som så här, att till skillnad från dom som får allt dom pekar på för att inte vara utanför får inte lära sig vad som verkligen är värt nåt. Såna människor har sällan, märk väl att jag säger SÄLLAN, jag säger INTE aldrig, en nån medkänsla, empati eller sympati för människro som har det svårt av olika orsaker, ingen förståelse liksom. Det märks ju bara på skolorna nu för tiden, har man inte senaste modet, Converse skor eller nån sån skit så blir man retad, och har man itne samma status eller inkomst nivås som vissa så talar en del lärare med en som att man är förståndshandikappad, underligt.. 

 

Man kanske värderar saker och ting annorlunda när man nästan förlorat nåt/några av sina barn ett par gånger, vad vet jag.. Man önskar inte sin värsta fiende den smärtan, fast på ett vis önskar man att dom som säger att man ska komma över saker och ting skulle få känna på hur det känns, eller att dom som säger att det "bara är att ta sig i kragen" borde få känna på den oro man har i sig hela tiden, dag som natt, dygnet runt, året runt, eller att dom som inte fattar hur det är att ha barn som mår dåligt på grund av olika orsaker borde få känna på hur det känns att vara maktlös och inte kunna hjälpa... Det är fan inte skoj när saker och ting bagatelliseras när dolk fan inte vet vad som ligger bakom alltihopa.. men det är som det är med falsk omtanke, men det är tur jag vet vilka som verkligen bryr sig. Och det känns bra.. Det var det jag funderade på..

 

Nu ska jag ringa ett samtal åt min älskade stortroll, bara för att jag kan liksom..

 

Hörs Hej