Annika rakt upp och ner

Hmmm, ibland känns det som att ingen tror att jag gör mitt bästa i alla situationer, att dom liksom bara klankar ner och klagar... Gud sååå drygt det är, men det är väl kanske för att det inte är någon som kan förstå hur det har varit det senaste året, eller egentligen dom senaste 5 åren... Det tar på en människa att kämpa och slita ensam mest hela tiden.. Klart det funnits dom som stöttat, men inte dom man önskat om man säger så.. Jag vill ju inte påstå att jag är bitter på nåt vis, vore bara skönt med lite avlastning på vissa saker..  Jag är en sån person som behöver prata av mig för det mesta, jag vill inte hålla allting inom mig, men många gånger har det blivit så pga att man inte vill belasta folk med sina problem och tankar..

 

Därför har jag den här bloggen, mest för att få skriva av mig så att det liksom inte byggs upp inom mig så att det till slut exploderar.. och JA, jag har nog en massa inbyggd ilska som kanske skulle behövt komma ut för länge sen, men nu har den inte gjort det och det är väl det jag får sota för nu antar jag.. Har en förmåga att vara tyst och ta emot för att det ska vara lugnt runt omkring, och det är ju min sämsta egenskap..

 

Min största önskan är att folk ska börja tala sanning, inte snacka skit, och att dom ska börja behandla mig med respekt.. Jag har inte gjort mig förtjänt av hur vissa beter sig, så enkelt är det.. Min enda tröst i det hela är att jag vet i mitt hjärta att det kommer slå tillbaka på dom själva förr eller senare.. Sen finns det ju andra som agerar på ett sätt utåt och ett annat i andra sammanhang, det gör mig uppriktigt ledsen i ögat.. För det är personer som betyder så oerhört mycket för mig, önskar bara att dom inte skämdes över att känna mig.. Jag menar är man kompisar så är man eller????

 

Ja nu ska jag invänta stortrollets ankomst, får se om man kanske bjuder på lite jordgubbar eller så...