Annika rakt upp och ner

Har inte nån bra kväll ikväll trots att jag är ledig...Känner mig så otroligt tom i hjärta och själ just nu.. Så fucking jävla jobbigt när bland enda man gör när man är helt ensam är att lipa, lipa och åter lipa.. Tror jag är den största lipsillen i Sverige just nu. Försökar att inte lipa hela tiden men det går fan inte att stoppa... Tala om att man känner sig totalt misslyckad som mamma och medmänniska, drygt som fan...

 

Ibland önskar jag att allt vore annorlunda, att allt inte var så jobbigt, men innan nån har en åsikt om det så menar jag INTE att jag ångrar mina barn, dom är det jag lever och andas för..Jag menar bara att jag önskar att man inte råkat ut för all skit som hänt, jag kan ibland känna och undra varför det händer oss hela tiden, vad är meningen med det liksom.. Folk kan säga att det är bara dom Gud vet klarar av det som råkar ut för saker och ting, men helt ärligt så vet i fan om det stämmer. Hur mycket ska en människa orka med under en livstid utan att duka under?? Känns hopplöst många gånger, eller mest hela tiden, men man måste ju kämpa för att trollen ska få bra. Men ibland undrar jag när jag ska få må helt bra, känna mig omtyckt, känna mig levande liksom, bara en stilla undran..

 

Jag kan helt ärligt ångra vissa val jag gjort i mitt liv, men som sagt det är försent att göra nånting åt det, till exempel så ångrar jag att jag låtit vissa få trycka ner mig och suga all kraft jag har ur kroppen, och jag har ingen liten kropp så ni kan ju tänka er hur mycket kraft som försvunnit... Jag har försökt bita ihop och samla på mig kraft allt eftersom, men så kommer nån och suger ut det lilla jag lyckats samla på mig, fattar inte att jag låter det hända gång på gång, varför lär jag mig aldrig???

 

Min älskade mormor lärde mig att man ska ALLTID finnas till för andra vad dom än behöver hjälp med, för nån gång kommer det en tid när jag behöver hjälp.. Men den tiden kom för länge sen men då fick jag ingen hjälp, inte av nån om jag ska vara ärlig, och det känns oerhört tungt, så man kan ju undra när den hjälpen dyker upp.. Eller så är det väl så att jag får inse att det inte finns någon som vill hjälpa, vad vet man....

 

Tänk om det kunde vara nån, bara en endste människa som kunde förära en med en kram och säga att allt kommer bli bra, skulle vara värt så otroligt mycket. Jag kanske begär för mycket nu men tror ingen förstår hur det är och har varit att kämpa och jag har kämpat ensam...

 

Ja ja, det är som det, jag hoppas bara att jag slutar vara så blödig, känslig och allt vad det kallas så jag slutar lipa för minsta lilla, för ibland blir det så att jag hyperventilerar och det är sååååå jobbigt...

 

Men ska väl försöka sova en stund, även om det känns som en omöjlighet..