Annika rakt upp och ner

Jo men visst, då var det onsdag igen då, ledig är jag och vaknade okristligt tidigt.. Är väl bara till att dricka en och annan kopp kaffe och försöka göra nån nytta här hemma för en gångs skull... Ta tag i saker och ting, är väl på tiden..

 

Men kan ju helt ärligt säga att det tar emot, det tar emot nåt helvetiskt fruktansvärt mycket.. Känns liksom lönlöst, för allt går ju åt helvete i alla fall, hur jag än gör, så blir det aldrig bra, spelar ju ingen roll hur van med motgångar man är, till slut kommer man till en punkt då det lksom blir för mycket, den punkten har jag nu kommit till.. Känner att det bara är som ett ton bly på mina axlar och jag kan inte göra nåt för att få bort det heller, hur mycket jag än försöker..  Jag kan vakna en dag och bara känna mig hur glad som helst, sen kan det vara en sak som händer, kan vara en petitess för vissa men för mig är det liksom som att världen rasar, det behöver inte alls vara nåt allvarligt som händer men det känns så.. Vet inte om det har med min tmattningsdepression att göra, tycker jag klarat mig helt okej ur den utan piller, men det kan ju hända att den inte är borta, vad vet jag...

 

Hur som helst så är det inte så mycket jag kan göra åt mig själv just nu mer än att bara vara liksom. Och kan inte göra så mycket åt att tårarna bara kommer när som helst, det bara är så, och jag tänker inte hålla allt inne längre utan nu tänker jag släppa ut det oavsett vad...

 

Har försökt vara människor till lags hela mitt liv, men nu när man börjar bli en bitter klimakteriekossa som nån sagt så tycker man ju att det är orättvist att aldrig få nåt tillbaka.. MEn det är väl som det är anatar jag, inte så mycket jag kan göra åt det heller, men helt ärligt så behövs det inte så mycket för att man ska bli glad.. kan räcka med ett meddelande eller ett sms eller nåt.. eller varför inte en kopp kaffe med tillhörande surr, ja ja, alla är ju inte som mig så det är ju som sagt som det är...

 

Nej, bäst att försöka väcka mellantrollet som skulle göra nåt idag..